Hexelyra och den sjungande himlen

1. Ljuset på andra stranden

När norrskenet tystnade gick Hexelyra Silvervind ner till sjön för att lyssna.

Vanligtvis hördes klangen redan från hennes hus. Den steg ur vattnet, tunn och klar, och växte när de gröna ljusbanden rörde sig över himlen. Nu lyste norrskenet som förut, men inte en ton nådde stranden.

Hexelyra stannade vid vattenbrynet. En liten våg rullade in mellan stenarna och drog sig tillbaka med ett svagt klingande ljud.

Där låg en gyllene lyra.

Hon lyfte den ur vattnet och drog försiktigt tummen över en sträng. Tonen bar en kort bit över sjön, sedan dog den bort. Något i klangen fick henne att tänka på en röst bakom en stängd dörr.

På den motsatta stranden blinkade ett fönster. Tre korta ljus, en paus, sedan tre till.

Hexelyra väntade. Samma signal upprepades.

— De försöker kalla på hjälp, sade någon bakom henne.

En räv stod på stigen. Hans päls var mörk av fukt, och längst ut på svansen glödde ett litet ljus.

— Vem behöver hjälp? frågade hon.

— Vännerna i huset kring rönnen. Sella bad mig hämta någon, men jag hamnade på fel stig. Jag heter Vidar.

Han sade det sista med större säkerhet än det första.

Hexelyra svepte sin sjal om lyran.

— Kan du visa mig till huset?

Vidar såg på ljuset tvärs över vattnet.

— Längs stranden, ja. Vi behöver inte ta min genväg.

De började gå. Hela tiden hade de det blinkande fönstret framför sig.

2. Den tysta bäcken

Strandstigen vek snart in bland träden. Där delade den sig, och Vidar stannade.

— Här brukar jag följa ljudet från bäcken, sade han.

Hexelyra hörde bara vinden i grenarna.

Vidar gick några steg åt ena hållet, kom tillbaka och tittade åt det andra. Svanstippens sken blev svagare.

— Du sade att du kunde vägen, sade Hexelyra.

— När bäcken låter.

Hon höll på att föreslå att de skulle prova den bredaste stigen. Men räven stod redan och väntade på att hon skulle välja åt honom.

— Vad mer brukar finnas här? frågade hon i stället.

Vidar nosade längs marken.

— Våt sten. Och vattenmynta.

Han försvann mellan två buskar. Strax ropade han på henne.

Bäcken låg där, men vattnet nådde knappt över stenarna. Vidar satte en tass på en ljus rand längs strandkanten.

— Så högt stod det i går.

Hexelyra hukade sig. Mellan stenarna sipprade en smal strimma vatten. När hon lade lyran intill den darrade en sträng till, nästan ohörbart.

— Något har hänt med bäcken också, sade hon.

— Den kommer från huset. Vi följer den uppåt.

Nu gick Vidar långsammare. Han letade efter den fuktiga fåran under löven och väntade när Hexelyra behövde kliva över en rot. Till slut såg de fönstret mellan träden.

Under huset hade bäcken samlats till en mörk, stillastående damm. En träbro låg över utloppet. På en stolpe vid bron satt en lykta som lyste blått.

3. Lyktan som samlade för mycket

En kvinna i plommonfärgad sjal öppnade innan de hann knacka.

— Du hittade någon, sade hon till Vidar.

— Vi hittade varandra, svarade han och gick in.

Kvinnan hette Sella Skymningssöm. Hon ställde undan lyktan som hon hade signalerat med i fönstret. Vid köksbordet satt Tova Gnist, omgiven av ritningar. Hennes mörka lockar hade fastnat i kragen på den ockrafärgade kappan.

— Har du också hört att himlen tystnat? frågade Tova.

Hexelyra nickade och lade lyran på bordet.

— Bäcken har nästan slutat rinna. Hänger det ihop?

Tova drog fram en ritning av lyktan vid bron.

— Här vid Ekoljuset bär det rinnande vattnet klangerna vidare till sjön. Därifrån stiger de till norrskenet. Jag ville hjälpa dem att mötas i samma takt.

Hon pekade på ett litet hjul bakom lyktans glas.

— Lyktan fångar upp klangerna och släpper dem vidare. Men hjulet började hålla kvar dem som inte passade. Till slut hördes nästan ingenting.

— Varför stängde du inte av den? frågade Hexelyra.

— Jag försökte. Reglaget sitter fast, och när jag tar i lutar hela stolpen.

— För att marken under den blivit blöt, sade en röst från dörren.

Myrra Rotfast kom in med jord på händerna. Hennes rödbruna fläta låg över en mossgrön axel.

— Jag lät rötter växa kring stolpen när den började vackla. Nu har de fångat något under bron. Jag kommer inte åt att se vad.

Sella tog en korg från bänken.

— Och jag lindade skymningsljus kring glaset när lyktan började skrika. Det blev uthärdligt här inne, så vi märkte inte genast att klangen försvann ute också.

Hexelyra såg från ritningen till den mörka dammen utanför.

— Då behöver vi börja vid bron.

4. Det som låg under bron

Tova tog verktygen och gick först. Myrra prövade marken med hälen innan hon lät de andra gå fram till stolpen.

— Stå här. Kanten längre ut kan ge vika.

Sella drog försiktigt loss skymningsväven från lyktans glas. Ett tunt, pressat ljud trängde ut. Tova öppnade en sidolucka och lossade hjulet med sin tång.

Lyktan slocknade.

Över sjön hördes en ensam klang. Hexelyra lyfte blicken, men norrskenet förblev tyst.

— Vi har släppt klangerna fria, sade Tova. Varför kommer de inte vidare?

Vidar stod vid brons kant. Han sänkte svansen så att det lilla ljuset föll mellan brädorna.

— För att den här ligger i vägen.

En planka hade lossnat från bron och kilat fast sig på tvären under den. Mot plankan hade löv och kvistar packats tätt. Myrras rötter löpte genom hela härvan.

Tova hämtade en lång trästång.

— Vi kan bända upp den.

Myrra lade handen på stången innan Tova hann sticka ner den.

— Då drar du med rötterna som bär strandkanten. Vattnet kan ta bron.

— Men något måste vi göra.

— Ja. Först måste jag skilja de bärande rötterna från de andra.

Tova såg på henne, sedan på vattnet som tryckte mot hindret. Hon lade ner stången.

— Visa mig var jag kan arbeta.

Hexelyra ställde ifrån sig lyran och tog Sellas lykta. Medan hon höll ljuset över vattnet började Myrra följa rötterna med händerna.

5. Plats för vattnet

Det tog tid. Myrra kunde hjälpa de fina rötterna att söka sig mot fuktig jord längre in på stranden, men de tjocka måste ligga kvar. Runt dem fick vännerna dra bort löv och kvistar för hand.

När Myrra pekade ut en fri öppning lade Tova en stadig träkloss under stången.

— Här kan vi lyfta plankan utan att dra i strandkanten.

Sella tog ett brett band ur sin korg. På ena sidan hade sömmen gått upp. Hon drog några stygn genom tyget; en tunn silvertråd lyste till och sjönk in i sömmen. Sedan räckte hon bandet till Myrra.

— Lägg det kring plankan. Om den lossnar fort håller vi den kvar.

De ställde sig på varsin sida om stången. Tova räknade till tre och började lyfta, men Myrra var inte färdig. Plankan vred sig och fastnade på nytt.

— Vänta! ropade hon.

Alla släppte efter.

Hexelyra såg på deras händer. Tova tog i tidigt, Myrra väntade tills bandet låg rätt och Sella behövde ett ögonblick för att få stadigt fotfäste. De hade hört samma räkning, men ändå inte hunnit tillsammans.

— Skulle en långsam takt hjälpa? frågade Hexelyra.

— Om du väntar tills vi är klara, sade Myrra.

Hexelyra hämtade lyran. Hon slog an en sträng, lyssnade tills tonen dog bort och lät sedan nästa komma. Sella flyttade fötterna. Myrra sträckte bandet. Tova prövade greppet.

En efter en nickade de.

Vid nästa ton lyfte de tillsammans.

Plankan steg. Vattnet bröt fram under den och stänkte över deras stövlar. Myrra höll bandet medan Tova styrde stången åt sidan. Sella drog undan de sista kvistarna.

Sedan låg plankan på land.

Bäcken började porla.

Vidar sprang några steg längs stranden och lyssnade.

— Där är den, sade han. Nu känner jag igen vägen.

6. När himlen svarade

De lade den trasiga plankan åt sidan och spärrade av hålet i bron. Först när vattnet rann fritt utan att dra med sig jord vågade Myrra räta på ryggen.

Ett ljud steg från sjön.

Det var inte mycket till sång ännu. En klar ton följdes av en mörkare, sedan kom en paus så lång att Tova hann se orolig ut.

Hexelyra kände lyran vibrera mot handen. Hon svarade med en enda ton och väntade.

Från andra stranden kom klangen tillbaka, förändrad av avståndet. Hon försökte inte rätta den. När nästa svar kom lät hon sin egen ton följa efter.

Över vattnet tändes ett smalt grönt band. Ett annat vek ut sig bredvid det. Klanger från bäcken, träden och sjön började mötas, ibland tätt, ibland med gott om plats emellan.

Norrskenet sjöng igen.

Tova satte sig på den bortlyfta plankan. Hjulet från lyktan låg i hennes hand.

— Jag trodde att det skulle bli vackrare om allt följde samma takt.

— Vi behövde samma takt för att lyfta, sade Sella. Sjön kanske behöver något annat.

Tova vände på hjulet och stoppade det i fickan.

— Då får jag fråga innan jag bygger nästa gång.

Myrra såg mot rötterna vid stolpen.

— Och jag får se vart det jag skyddar tar vägen.

De stannade tills vattnet klarnat. Sedan hämtade Tova en frisk planka från vedboden. Först när hålet i bron var lagat och klanglyktan nedtagen bar de in verktygen.

Sella ställde en fjärde kopp på bordet. Den lilla signallyktan stod kvar i fönstret, men nu lyste den med ett lugnt, stadigt sken.

— Du behöver inte visa mig hem genast, sade Hexelyra till Vidar.

Räven lade sig under hennes stol.

— Bra. Jag tänkte stanna även om ingen frågade efter vägen.

Utanför hördes bäcken hela vägen ner till sjön. Hexelyra lutade lyran mot bordet och tog emot sin kopp.

För den här kvällen behövde hon bara lyssna.

Slut.

Ta samtalet vidare.

Hur hjälpte bäckens tystnad dem att förstå problemet? Varför behövde vännerna samma takt för att lyfta, medan himlen fick låta på flera sätt?

Kanske minns ni olika delar av berättelsen.